George lehdelle tulevaisuudestaan 1938: “Wieniin opiskelemaan orkesterinjohtoa ja sävellystä”

Helsingfors-Journalen esitteli helmikuussa 1938 monipuolisen nuoren miehen, pianistin, kapellimestarin ja schlager-säveltäjän George de Godzinskyn. Kansalliskirjasto / Sanomalehtien digiarkisto.

På svenska

Helmikuun 5. päivänä 1938 Helsingfors-Journalen julkaisi Fred Stillerin laajan haastattelun Mångsidig ung man - Pianist, dirigent, schlagerkomponist - Sjaljapins helsingforske ackompanjatör. Tämä oli ensimmäinen lehtijuttu, jossa 23-vuotias George de Godzinsky kertoi elämästään ja Fjodor Šaljapinin kiertueesta. Samalla George paljasti suunnittelevansa täydellistä irtiottoa kaikesta ja matkustavansa seuraavana vuonna Wieniin opiskelemaan orkesterinjohtoa ja sävellystä.

GEORGE SÄESTÄÄ KUULUISAA VENÄLÄISTÄ TENORIA DMITRI SMIRNOVIA

Tammikuun 19. päivänä 1938 George säesti Balderin salissa kuuluisaa venäläistä lyyristä tenoria, 56-vuotiasta Dmitri Smirnovia, joka antoi kauttakulkumatkallaan konsertin Helsingin venäläisen partion hyväksi.

Smirnov oli debytoinut Moskovan Bolšoissa 1904 ja esiintynyt voittoisasti Pietarin Mariinskissa Tšaikovskin Jevgeni Oneginin Lenskinä ja Verdin Rigoletton herttuana 1907. Musorgskin Boris Godunov Pariisissa 1908 - nimiroolissa Fjodor Šaljapin - oli ollut suoranainen sensaatio, joka toi venäläistenorille kutsun New Yorkin Metropolitaniin. Smirnov viipyi Metropolitan oopperassa kaksi kautta ja teki muun muassa Puccinin La bohèmen Rodolfon, Verdin La Traviatan Alfredon ja Rigoletton herttuan roolit. Hänen epäonnekseen talossa lauloi samaan aikaan eräs toinenkin tenori, Enrico Caruso.

Venäläinen lyyrinen tenori Dmitri Smirnov suuruutensa aikoina. Public Domain.

Smirnov lauloi Pietarin Mariinskissa vuodesta 1911, kunnes pakeni 1917 vallankumouksen jälkeen länteen. Vuoden 1932 alussa Smirnovista tuli Viron kansalainen, ja vaikka hän keskittyi yhä enemmän opettamiseen, hänet nähtiin myös Estoniassa solistina.

TOIMITTAJA STILLER KIINNOSTUU GEORGESTA

Balderin salissa Smirnovia avusti Georgen kanssa viipurilainen koloratuurisopraano Frida Sergejeff. Ohjelmassa kuultiin Hindu-laulu Rimski-Korsakovin oopperasta Sadko, Manonin aarian Massenet’n oopperasta Manon, Pergolesin Siciliano, Nadirin aaria Bizet’n oopperasta Helmenkalastajat sekä Tšaikovskin, Rahmaninovin, Rimski-Korsakovin ja Balakirevin romansseja.

Helsingfors-Journalenin nuori toimittaja Fred Stiller istui konsertissa kuulijoiden joukossa, ja aplodeista, encore-huudoista ja kukkapuskista huolimatta kuuli omin korvin, että tenorin suuruuden aika oli ohi. Solistin sijasta toimittajan huomio kiinnittyi säestäjään, 23-vuotiaaseen Godzinskyyn, jonka Stiller tiesi säestäneen Fjodor Šaljapinia tämän Kaukoidän kiertueella pari vuotta aiemmin.

Stiller halusi ehdottomasti haastatella pianistia, “josta kuultiin niin paljon, mutta josta tiedettiin niin vähän”. Toimittajaa varoitettiin, että George oli ujo nuori mies, joka luultavasti ei olisi halukas haastatteluun. Varoitus osoittautui perättömäksi. “Herra Godzinsky on melkein yhtä kiitollinen haastateltava kuin kaikkien toimittajien suosikkikohde kaupunginjohtaja Erik von Frenckell”, Stiller totesi jutussaan.

"Mitä parempi taiteilija, sitä miellyttävämpi säestettävä", George kertoi työstään toimittaja Fred Stillerille. Anna-Liisa Rantasen perhearkisto.

“Voitteko nimetä jonkun, joka on ollut erityisen kiitollinen säestettävä?” Stiller kysyi Georgelta heidän tavatessaan. “Kyllä. Mitä parempi taiteilija, sitä miellyttävämpi säestettävä. Persoonallinen tapa hahmottaa kiinnostaa ja inspiroi minua. Esimerkiksi Dmitri Smirnovin kanssa ymmärsimme toisiamme 15 minuutin harjoittelun jälkeen”, George vastasi.

GEORGE: "BALALAIKKAORKESTERI EI OLE HÄPEÄ"

George kertoili Stillerille siihen astisesta elämästään, kuinka hänen ensimmäinen musiikinopettajansa oli ollut hänen isänsä ja kuinka hän hyvin nuoresta oli ollut kiihkeän kiinnostunut säveltämisestä. George kertoi improvisoineensa pianon ääressä jo 2-vuotiaana. Kahdeksanvuotiaana hän oli tuhlannut nuottipaperia siinä määrin, että isän oli täytynyt panna kalliit paperit piiloon. Tämäkään ei estänyt poikaa säveltämästä. George oli löytänyt silkkipaperia, vetänyt siihen viivaston ja jatkanut säveltämistä.

George muisteli myös, kuinka Pietarin keisarillisen konservatorion rehtori, säveltäjä Aleksandr Glazunov vieraili hänen vanhempiensa kodissa. - Georgen äidistä ei haastattelussa puhuttu tämän enempää.

Koulupoikana, ollessaan kapellimestari Nikolai van der Palsin oppilas George oli säveltänyt lukuisia romanttisia salonkikappaleita. Kapellimestarin korokkeella hän oli seisonut ensimmäisen kerran 16-vuotiaana. Kyseessä oli Polunlöytäjät-partion balalaikkaorkesteri. George korosti, ettei balalaikkaorkesteri ollut lainkaan mikään “hyi häpeä”, vaan kelpo orkesteri, jonka Odeon-levymerkki oli kiinnittänyt soittamaan äänityksiinsä.

Kysymykseen, mitä tanssiorkesteri Livadylle kuului tällä hetkellä, George vastasi: “Se näyttää osuneen helsinkiläisnuorison makuun, huolimatta siitä, että soittimet ovat vain kielisoittimia ja että puuttuu sekä saksofoni että trumpetti. Orkesteri on minulle ylipäätään suureksi hyödyksi, koska voin kokeilla ideoitani.” - George ei jostain syystä maininnut, että saksofonisti Alexander Wittenberg kuului Livadyn kokoonpanoon.


KUTSUMUS KAPELLIMESTARIKSI

George kertoi aloittaneensa piano-opinnot Konservatoriossa Selim Palmgrenin oppilaana 1930 ja opiskelleensa teoriaa Bengt Carlsonin ja Erik Furuhjelmin johdolla. Samoihin aikoihin Suomalaisen Oopperan johtaja Edvard Fazer oli kiinnittänyt hänet harjoituspianistiksi, ja hän oli työskennellyt muun muassa Armas Järnefeltin, Leo Funtekin ja Martti Similän alaisuudessa. Työskentely kapellimestarien kanssa oli Georgesta kasvattavaa ja vahvisti hänen todellista kutsumustaan tulla orkesterinjohtajaksi.

George oli soittanut myös piano-osuuksia Helsingin kaupunginorkesterin ylikapellimestarin, professori Georg Schnéevoigtin johtamissa konserteissa silloin, kun ohjelmassa oli Igor Stravinskyn, Sergei Prokofjevin ja Ernest Pingoud’n orkesteriteoksia - unohtaen mainita Dmitri Šostakovitšin. Tämä oli kasvattanut Georgen tietoja ja kokemusta, mitä tuli orkestrointiin ja orkesterinjohtamisen salaisuuksiin.

Šaljapinin valokuva omistuskirjoituksella. Godzinskyn perhearkisto.

ŠALJAPININ TAITEILIJATEMPERAMENTTI

Kun tultiin vuoteen 1935 ja haastattelun ytimeen, Stiller pyysi Georgea kertomaan tapaamisestaan Fjodor Šaljapinin kanssa ja kuvailemaan laulajaa ihmisenä. “En humorist som få, vital och glad - men kolerisk och kapriciös, med ett genuint konstnärstemperament. Då Sjaljapin råkar i konstnärlig extas, fordrar han att man skall kunna följa alla hans minsta nyanser och varje obetydlig tempoförändring, för att uppnå det fulländade samspel, som skapar den helgjutna, lugnande harmonin. Detta lyckades mig småningom så pass, att jag vid de sista 16 av våra 31 konserter inte gjorde ett enda fel. Detta dock som resultatet av ett oerhört nervarbete", George vastasi.

Stillerin kysymykseen Šaljapinin äänestä - oliko se vielä sitä, mitä se oli ollut - George vastasi: “Rösten har minskat i bärkraft, förutom fortissimotonerna, som han använder mycket försiktigt och med vilka han fortfarande lyckas få rutorna att skallra. Underligt nog är han fortfarande nervös före varje uppträdande.”

Stiller pani merkille, että muistellessaan Šaljapinin kiertuetta Georgen ruskeisiin silmiin tuli uneksiva katse: “Under min resa har jag sett mycket, träffat många instressanta människor, hört massor av den mest varierande musik - lärt mig konsten att beledsaga. Dock har denna resa för mig blott varit ett angenämt mellanspel.”

George ja Šaljapinin Dasia-tytär ihailijoiden seurassa Osakassa helmikuussa 1936. Godzinskyn perhearkisto.

Nankingin Roadin vilinää Shanghaissa. Godzinskyn perhearkisto.

GEORGE: "RAKASTAN OPERETTI- JA SCHLAGER-MUSIIKKIA, JOTA EN HÄPEÄ OLLENKAAN"

Stillerin kysymys lempisäveltäjästä sai Georgen huudahtamaan: “Niitä on monta! Beethoven, Schubert, Berlioz, Tšaikovski, Richard Strauss, Palmgren ja 20. vuosisadan musikaalisia neroja, Jean Sibelius. Mutta. Näiden suurten klassikoiden rinnalla rakastan operetti- ja schlager-musiikkia, jota en häpeä ollenkaan. Olen sitä mieltä, että ihmisen, jolla on slaavilainen temperamentti, ei pidä omistautua vain vakavalle musiikille. Vaan koko musiikillinen kehittyminen vaatii, että tuntee ja tekee kevyttä ja iloista musiikkia. Olen ystävieni neuvosta kirjoittanut joitakin schlagereita, joita on jopa levytetty.” - George viittasi Arvi Tikkalan lokakuussa 1937 Kööpenhaminassa levyttämään kolmeen schlageriinsa.

Kysymykseen sävelsikö George paljon, haastateltava vastasi: “Kyllä ja erilaista; 18-vuotiaana kirjoitin oopperan harrastajille, edelleen olen säveltänyt revyyn ranskalaiselle klubille, säveltänyt valsseja, tangoja ja muuta kevyttä. Sitäpaitsi erikoisuuteni on sovittaminen orkesterille, jota olen harjoitellut ja opiskellut omin päin.” - Oopperalla George tarkoitti todennäköisesti säveltämäänsä satunäytelmää Oppineen kissan taru, jonka Polunlöytäjät-partio esitti tammikuussa 1933.

TULEVAISUUDESSA WIENIIN OPISKELEMAAN

Stiller ei malttanut olla kysymättä, inspiroiko vastakkainen sukupuoli Georgea säveltäjänä. “Kyllä, tavalla tai toisella. Kauniista silmistä saan mielleyhtymiä tangoon. Mutta on myös paljon muuta. Luonto antaa melodiaan mehun ja värit. Elämä itsessään on inspiroivaa, musiikki ja sävelet ovat kaikkialla ilmassa. Jokaisella esineellä on oma sävelensä, junalla, raitiovaunulla, oven koputuksella. Melodia laulaa minussa sisällä, ja se on joskus ärsyttävää. Maailma on niin täynnä musiikkia.”

George halusi korostaa haastattelussa radion merkitystä itselleen säveltäjänä. “Toisin kuin useimmat säveltäjät, ajattelen että radio antaa paljon impulsseja. Kun olen kuunnellut hienon konsertin, olen usein inspiroitunut ja säveltämistuulella. Juuri silloin syntyy sisimmässäni uutta musiikkia.”

Kun Stiller tiedusteli tulevaisuuden suunnitelmista, George kertoi aikovansa matkustaa vuoden kuluttua Wieniin: “Nästa år tänker jag fullkomligt koppla av - resa till Wien för att studera det som jag har lust till, dirigentskap och komponering.”

Jutun lopuksi Fred Stiller totesi tavanneensa nuoren miehen, jolla oli tulevaisuus edessään: “Mielenkiintoinen, lämminsydäminen, inspiroitunut ja inspiroiva ihminen. Ihminen, jolle Luoja on onnellisesti suonut suuret lahjat, synnynnäisen musikaalisuuden ja luomisen kyvyn.”

George Kaukoidän kiertuetta varten otetussa käyntikorttikuvassa 1935. Godzinskyn perhearkisto.

TULEVAISUUDEN SUUNNITELMAT MUUTTUVAT ÄKISTI

Maaliskuun 12. päivänä kansallissosialistisen Saksan armeija marssi Itävaltaan ja liitti maan Saksaan.

Itävaltaa koskevan uutisen on täytynyt olla Georgelle järkytys. Vain reilua kuukautta aikaisemmin hän oli kertonut toimittaja Stillerille suunnitelmistaan jatkaa musiikkiopintojaan Wienissä. Georgella oli vielä tuoreessa muistissa, kuinka SS-univormuiset vartijat olivat kohdelleet häntä ei toivottuna henkilönä Berliinissä kesällä 1936. Anschlussin jälkeen hän ei voinut enää haaveilla jatko-opinnoista Wienissä.

Georgen äiti, pianisti Maria Neuscheller oli asunut Wienissä 1920-luvun alusta ja joutui nyt toisen kerran elämässään jättämään kotinsa ja pakenemaan maasta. Hän oli Sveitsin kansalainen ja hakeutui Itävallasta Sveitsin puolelle. - Oliko George tietoinen äidin elämästä Wienissä ja siitä, että tämä lähti jälleen pakomatkalle? Poika on saattanut hyvinkin olla perillä äitinsä vaiheista, sillä Marian sisar ja Georgen kummitäti Cornelia Neuscheller piti yhteyttä Godzinskyn perheeseen.

TENORI SMIRNOV JÄLLEEN HELSINGISSÄ

Seuraavan kerran George säesti tenori Dmitri Smirnovia vain kaksi kuukautta myöhemmin, 18. maaliskuuta. Konservatoriolla pidetyn konsertin ohjelmaan sisältyi muun muassa Cavaradossin aaria Puccinin oopperasta Tosca, Dubrovskyn aaria Napravnikin samannimisestä oopperasta, Deuzin ja Tostin lauluja sekä Gretschaninovin, Rahmaninovin ja Glazunovin romansseja.

Syksyllä, 2. lokakuuta Smirnov oli jälleen Helsingissä. Konservatoriolla järjestettiin hyväntekeväisyyskonsertti Venäläinen ilta, missä tenoria säesti kaksi pianistia, George ja Cyril Szalkiewicz. Georgen viipurilainen ystävä Cyril oli saanut vuorineuvoksetar Ruth Serlachiukselta apurahan ulkomaisia opintoja varten ja teki lähtöä vuodeksi Pariisiin. Cyrilin oli määrä opiskella Pariisin Konservatoriossa professori Lazare Lévyn johdolla.

Kun Smirnov vain viikkoa myöhemmin, 11. lokakuuta konsertoi Balderin salissa venäläisen lastenkodin hyväksi, säestäjiä oli jo kolme; George ja Wittenbergin veljekset, joista Boris soitti viulua ja Aku selloa.

Dmitri Smirnov siirtyi myöhemmin Tallinnasta Latvian Riikaan, missä hän kuoli 61-vuotiaana keväällä 1944.

 

Lue seuraavaksi George tähtiballerina Lucia Nifontovan säestäjänä keväällä 1938

Teksti: Tiina-Maija Lehtonen

GEORGE OM SIN FRAMTID 1938: TILL WIEN FÖR ATT STUDERA ORKESTERDIRIGERING OCH KOMPOSITION

I februari 1938 presenterade Helsingfors-Journalen den mångsidige unge mannen, pianisten, dirigenten och schlagerkompositören George de Godzinsky. Kansalliskirjasto / Sanomalehtien digiarkisto.

Suomeksi

Den 5 februari 1938 publicerade Helsingfors-Journalen en längre intervju av Fred Stiller Mångsidig ung man - Pianist, dirigent, schlagerkomponist - Sjaljapins helsingforske ackompanjatör. Detta var den första tidningsartikeln där den 23-årige George de Godzinsky berättade om sitt liv och om Feodor Sjaljapins turné . Samtidigt avslöjade George att han planerade att ta en fullständig paus från allt och åka till Wien följande år för att studera orkesterdirigering och komposition.

GEORGE ACKOMPANJERAR DEN BERÖMDE RYSKE TENOREN DMITRI SMIRNOV

Den 19 januari 1938 ackompanjerade George den berömde ryske lyriske 56-årige tenoren Dmitrij Smirnov som gav en konsert under sin genomresa i Helsingfors till förmån för en rysk scoutpatrull.

Smirnov hade debuterat på Bolsjojteatern i Moskva 1904 och gjort triumferande framträdanden på Mariinskijteatern i S:t Petersburg som Tjajkovskijs Jevgenij Onegins Lenskij och hertig i Verdis Rigoletto 1907. Musorgskijs Boris Godunov i Paris 1908 - med Feodor Shaljapin i titelrollen - hade varit en sensation och gett den ryske tenoren en inbjudan till Metropolitan i New York. Smirnov stannade på Metropolitan operan i två säsonger och gjorde roller som Puccinis Rodolfo i La Bohème, Alfredo i Verdis La Traviata och Hertigen i Rigoletto. Till hans olycka sjöng en annan tenor, Enrico Caruso, i huset samtidigt.

Den ryske lyriske tenoren Dmitri Smirnov under sin storhetstid. Public Domain.

Smirnov sjöng på Mariinskijteatern i S:t Petersburg från 1911 tills han flydde till väst efter revolutionen 1917. I början av 1932 blev Smirnov estnisk medborgare och även om han alltmer fokuserade på att undervisa sågs han även i Estonia som solist.

JOURNALISTEN STILLER INTRESSERAR SIG FÖR GEORGE

I Baldersalen assisterades Smirnov av George och koloratursopranen Frida Sergejeff från Viborg. På programmet stod bland annat en hinduisk sång ur Rimskij-Korsakovs opera Sadko, en aria ur Massenets opera Manon, Pergolesis Siciliano, Nadirs aria ur Bizets opera Pärlfiskarna samt romanser av Tjajkovskij, Rachmaninov, Rimskij-Korsakov och Balakirev.

Fred Stiller, den unge journalisten från Helsingfors-Journalen, satt bland publiken och trots applåder, extranummer och blombuketter hörde han med egna öron att tenorens storhetstid var över. I stället för solisten riktades journalistens uppmärksamhet till ackompanjatören, den 23-årige Godzinsky, som Stiller visste hade ackompanjerat Feodor Shaljapin på dennes turné i Fjärran Östern några år tidigare.

Stiller ville definitivt intervjua pianisten ”om vilken man hört så mycket men vetat så lite”. Journalisten blev varnad för att George var en blyg ung man som förmodligen inte skulle vara villig att låta sig intervjuas. Varningen visade sig vara obefogad. ” Herr Godzinsky är nästan lika tacksam att intervjua som varje journalists favoritobjekt, borgmästaren Erik von Frenckell”, säger Stiller i artikeln.

"Ju bättre artist, desto trevligare att ackompanjera", sa George till reporter Fred Stiller om sitt arbete. Anna-Liisa Rantanens familjearkiv.

"Kan ni namnge någon som har varit särskilt tacksam att ackompanjera?” frågade Stiller George när de träffades. ”Ja, det kan jag. Ju bättre artist, desto behagligare att ackompanjera. Ett personligt sätt att gestalta sig intresserar och inspirerar mig. Med Dmitri Smirnov, till exempel, förstod vi varandra efter 15 minuters repetition”, svarade George.

GEORGE: ”BALALAJKAORKESTERN ÄR INGET SKAM”

George berättade för Stiller om sitt liv fram till dess, hur hans första musiklärare hade varit hans far och hur han hade varit passionerat intresserad av att komponera från en mycket ung ålder. George sa att han hade improviserat på piano sedan han var 2 år gammal. Vid åtta års ålder hade han slösat med notpapper i en sådan omfattning att hans far var tvungen att gömma undan det dyra papperet. Inte ens detta hindrade pojken från att komponera. George hade hittat silkespapper, ritat linjer på det och fortsatt att komponera.

George mindes också hur rektorn för Kejserliga konservatoriet i S:t Petersburg, tonsättaren Alexander Glazunov, besökte hans föräldrahem - Georges mor nämndes det inte mera om i intervjun.

Som skolpojke hade George, då han var elev till dirigenten Nikolai van der Pals, komponerat ett antal romantiska salongsstycken. Han stod på dirigentpodiet för första gången vid 16 års ålder. Orkestern var balalajkaorkestern i scoutkåren Stigfinnarna. George betonade att balalajkaorkestern inte var någon ”skamfläck” utan en duglig orkester som skivbolaget Odeon hade anlitat för att spela på sina skivinspelningar.

På frågan om vad som hörs till dansorkestern Livady för tillfället svarade George: ”Den verkar ha fångat Helsingforsungdomens intresse, trots att instrumenten bara är stränginstrument och att både saxofon och trumpet saknas. Av någon anledning nämnde George inte att saxofonisten Alexander Wittenberg ingick i Livadys sammansättning.

KALLELSEN TILL KAPELLMÄSTARE

George berättade att han började sina pianostudier vid Konservatoriet 1930 som elev till Selim Palmgren och studerade teori för Bengt Carlson och Erik Furuhjelm. Ungefär samtidigt anställdes han som repetitionspianist av Edvard Fazer, chef för Finska Operan, och hade arbetat under bland annat Armas Järnefelt, Leo Funtek och Martti Similä. Att arbeta med dirigenter var lärorikt för George och bekräftade hans verkliga kall att bli orkesterdirigent.

George hade också spelat pianopartier vid konserter under ledning av professor Georg Schnéevoigt, chefdirigent för Helsingfors stadsorkester, när orkesterverk av Igor Stravinskij, Sergej Prokofjev och Ernest Pingoud stod på programmet -  Dmitrij Sjostakovitj glömdes att nämna. Detta hade ökat Georges kunskaper om och erfarenheter av orkestrering och orkesterdirigeringens hemligheter.

Shaljapins fotografi med dedikation. Familjen Godzinskys arkiv.

SHALJAPINS KONSTNÄRLIGA TEMPERAMENT

När det kom till 1935 och intervjuns kärna bad Stiller George att berätta mötet med Feodor Shaljapin och beskriva sångaren som person. ”En humorist som få, vital och glad - men kolerisk och kapriciös, med ett genuint konstnärstemperament. Då Sjaljapin råkar i konstnärlig extas, fordrar han att man skall kunna följa alla hans minsta nyanser och varje obetydlig tempoförändring, för att uppnå det fulländade samspel, som skapar den helgjutna, lugnande harmonin. Detta lyckades mig småningom så pass pass, att jag vid de sista 16 av våra 31 konserter inte gjorde ett enda fel. Detta dock somck resultatet av ett oerhört nervarbete", svarade George.

På Stillers fråga om Shaljapins röst - om den fortfarande var vad den hade varit - svarade George: ”Rösten har minskat i bärkraft, förutom fortissimotonerna, som han använder mycket försiktigt och med vilka han fortfarande lyckas få rutorna att skallra. Underligt nog är han fortfarande nervös före varje uprädande."

Stiller noterade att när George mindes Shaljapins turné fick hans bruna ögon en drömsk blick: ”Under min resa har jag sett mycket, träffat många instressanta människor, hört massor av den mest varierande musik - lärt mig konsten att beledsaga. Dock har denna resa för mig blott varit ett angenämt mellanspel."

George med beundrare i Osaka i februari 1936. Familjen Godzinskys arkiv.

Liv och rörelse på Nanking Road i Shanghai. Familjen Godzinskys arkiv.

GEORGE: ”JAG ÄLSKAR OPERETT- OCH SCHLAGERMUSIK, VILKET JAG INTE ALLS SKÄMS FÖR”

Stillers fråga om hans favoritkompositör fick George att utbrista: ”Det finns många! Beethoven, Schubert, Berlioz, Tjajkovskij, Richard Strauss, Palmgren och 1900-talets musikaliska geni, Jean Sibelius. Men, men... Vid sidan av dessa stora klassiker älskar jag operett- och schlagermusik, vilket jag inte alls skäms för. Jag tycker att en person med slaviskt temperament inte bara ska ägna sig åt seriös musik. Men hela ens musikaliska utveckling kräver att man känner till och gör lätt och glädjefylld musik. På inrådan av vänner har jag skrivit några schlager, som till och med har spelats in på skiva.” - George syftade på sina tre schlager som spelades in på skiva av Arvi Tikkala i Köpenhamn i oktober 1937.

På frågan om George skrev mycket musik svarade intervjupersonen: "Ja, och olika saker; när jag var 18 år skrev jag för operaentusiaster, jag komponerar fortfarande för en revy för franska klubben, jag komponerar valser, tangos och annan lätt musik. Dessutom är min specialitet att arrangera för orkester, vilket jag har övat och studerat på egen hand. Med opera syftade George förmodligen på den sagopjäs han komponerat, Sagan om den lärda katten, som uppfördes av truppen Stigfinnarna i januari 1933.

FRAMTIDA STUDIER I WIEN

Stiller tvekade inte att fråga om George inspirerades av det motsatta könet som kompositör. ”Ja, på ett eller annat sätt. De vackra ögonen för tankarna till tango. Men det är också mycket mer. Naturen ger melodin saftighet och färg. Livet i sig är inspirerande, musik och melodier finns överallt i atmosfären. Varje föremål har sin egen melodi, ett tåg, en spårvagn, en knackning på dörren. Melodin sjunger inom mig, och den är ibland irriterande. Världen är så full av musik.”

I intervjun var George angelägen om att betona radions betydelse för honom själv som kompositör. ”Till skillnad från de flesta kompositörer tycker jag att radion ger många impulser. När jag har lyssnat på en fantastisk konsert blir jag ofta inspirerad och på humör för att komponera. Det är då ny musik föds inom mig.”

På Stillers fråga om framtidsplaner svarade George att han planerar att resa till Wien om ett år: ”Nästa år tänker jag fullkomligt koppla av - resa till Wien för att studera det som jag har lust till, dirigentskap och komponering.”

Fred Stiller avslutade med att säga att han mött en ung man med framtiden för sig: "En intressant, varmhjärtad, inspirerad och inspirerande person. En man som Skaparen lyckligtvis har skänkt stora gåvor, en medfödd musikalitet och förmåga att skapa."

George på ett visitkortsfoto taget för resan till Fjärran Östern 1935. Familjen Godzinskys arkiv.

FRAMTIDSPLANERNA FÖRÄNDRAS PLÖTSLIGT

Den 12 mars marscherade den nationalsocialistiska tyska armén in i Österrike och annekterade landet till Tyskland.

Nyheten om Österrike måste ha kommit som en chock för George. Drygt en månad tidigare hade han berättat för journalisten Stiller om sina planer på att fortsätta sina musikstudier i Wien. George hade fortfarande färska minnen av hur han hade behandlats som en oönskad person av SS-uniformerade vakter i Berlin sommaren 1936. Efter Anschluss kunde han inte längre drömma om fortsatta studier i Wien.

Georges mor, pianisten Maria Neuscheller, hade bott i Wien sedan början av 1920-talet och tvingades nu lämna sitt hem och fly landet för andra gången i sitt liv. Hon var schweizisk medborgare och sökte sin tillflykt till Schweiz från Österrike."Kände George till sin mors liv i Wien och det faktum att hon återigen var på flykt? Pojken kan mycket väl ha varit medveten om sin mors vistelseort, eftersom Marias syster och Georges gudmor, Cornelia Neuscheller, höll kontakt med familjen Godzinsky.

TENOREN SMIRNOV TILLBAKA I HELSINGFORS

Nästa gång som George ackompanjerade tenoren Dmitri Smirnov var bara två månader senare, den 18 mars. På programmet för konserten på konservatoriet stod Cavaradossis aria ur Puccinis opera Tosca, Dubrovskys aria ur Napravniks opera med samma namn, sånger av Deuz och Tost samt romanser av Gretschaninov, Rachmaninov och Glazunov.

På hösten, den 2 oktober, var Smirnov tillbaka i Helsingfors. På Konservatoriet hölls en välgörenhetskonsert med titeln Rysk afton, där tenoren ackompanjerades av två pianister, George och Cyril Szalkiewicz. Georges vän Cyril från Viborg, hade fått ett stipendium av bergsrådinnan Ruth Serlachius, för att studera utomlands och förberedde sig för att resa till Paris för ett år. Cyril skulle studera vid Pariskonservatoriet under professor Lazare Lévys ledning.

När Smirnov gav en konsert till förmån för ett ryskt barnhem i Baldersalen bara en vecka senare, den 11 oktober, fanns det redan tre ackompanjatörer; George och bröderna Wittenberg, Boris på violin och Aku på cello.

Dmitri Smirnov flyttade senare från Tallinn till Riga i Lettland, där han dog vid 61 års ålder våren 1944.

Text: Tiina-Maija Lehtonen

Svensk översättning: Christian de Godzinsky